...and my name is Sienfeldt

Jag gick i en stor klass förra terminen. 300 personer var vi. I slutet av terminen insåg jag och min trevliga granne att vi gick i samma klass. Det var när vi råkade cykla dit samtidigt tidigt en morgon, försenade båda två.

Sedan dess pratar vi lite hejar glatt på varandra och växlar några ord på innegården. Hon är mycket trevlig. Igår var hon inne hos mig på middag. Vi har mycket att prata om; grannar, studierna, gamla kursare mm. Efter tre timmars middag och trevligt samtal berättade hon att någon av mina kompisar tryckt fel och ringt på hennes porttelefon i veckan och frågat efter Christina. Jaha, det heter jag svarar jag.”Ja, haha det vet jag!” Svarar hon. Det är då jag inser….. Jag vet inte vad hon heter!! Vi har aldrig hälsat på varandra och gjort ”namnbytet”. Jag inser att nu är det kört att fråga. Hon sitter mitt emot mig men jag kan bara inte fråga henne efter alla dessa månader vad det egentligen är hon heter. Vad göra? Jag lyssnar intensivt på hennes berättelser och hoppas att hon ska säga det själv när hon återberättar. En gång trodde jag hon sa Anna och blev lättad. Men så enkelt var det inte att få svar. Jag tittade på hennes dörr. Förgäves, där står det bara C. Jag har kollat på internet, men utan resultat. Jag funderade på tvättstugan men insåg att det var meningslöst. Om jag bara hade vetat vad det rimmar på….

Då sov jag på saken. Imorse vaknade jag med ett ryck: NEWMAN!!
Självklart! Så ska det gå till!
Jag ska fråga brevbäraren!