”Satan, så fort livet går lite emot mig, eller när jag måste fatta beslut så vill jag bara dra tillbaka till Paris. Där vet jag att jag skulle kunna leva ett bekymmerslöst liv, fyllt av rödvin och fest.” Så skriver min vän Ullton på sin blogg och jag kan inte annat än att hålla med henne.
Jag behöver dock inte bara lite motgång för att känna så. Mitt längta-hem-till-Paris infinner sig alltid nästan exakt tre månader efter det jag landat i Sverige. Då går jag runt en period och mår som man gör efter en hel dag utan kaffe. Efter ett tag brukar jag sedan upptäcka att det är rätt bra och bekvämt här hemma, vilket brukar vara ungefär samtidigt som jag planerar nya äventyr. Får väl se hur länge det varar den här gången.
No comments:
Post a Comment