Att ha flyttat många gånger innebär också att jag har många grannar i mitt förflutna.
"Lilla My" i England som kallade långa människor för giraffer och mig för Herkules eftersom jag var så stark och bar hennes byrå uppför trappan. Men som aldrig låtsades om att hon kände oss när hon träffade oss på stan.
Eller ”Trollet” i Paris. Jag och Mia var så rädda för henne. Hon såg ut som ett litet argt troll. Vi stack ofta ut huvudet för dörren först för att se och höra om hon var i trappan. Trots dessa säkerhetsåtgärder mötte vi henne ofta i alla fall. Oj vad arg hon kunde vara, på allt och alla!
Och sist, men framförallt min glada granne i Växjö som hade som vardagsnöje att busringa till kändisar. När jag mötte henne i trappan kunde hon glatt säga saker som ”Igår pratade jag med Paul Hollender. Jag sa att jag var hans gamla klasskompis Sofia och att jag hoppades att han mindes mig. Han tvekade lite först men sa sen Åh, Sofia! Heeeej! Vad kul att DU ringer!”
Jaha, eh vad roligt fick jag fram ur min förvånat gapande mun. Ja jag vet, svarade hon lika glad som vanligt ”Nej nu ska jag in och ringa till regissör Richard Hobert, vi ses!” En av de sista gångerna jag såg henne var efter min avskedsmiddag/fest. Jag hade tydligen glömt att låsa min dörr. Mitt i natten när jag ligger i sängen öppnas den och hon traskar in i min lägenhet bort till mitt kylskåp ”Hej, jag ska bara ta lite paj till. God natt!"
No comments:
Post a Comment