Här i Lund känns det som om jag spenderar hälften av min vakna tid på cykel. Sedan jag flyttade till denna cykelstad har märkt hur mina tävlingsinstinkter utvecklats och kopplas på i oanade lägen när jag sitter på cykeln. (Obs. detta händer aldrig när jag kör bil!) Är det en cyklist framför mig som jag skulle kunna cykla om så ökar jag så mycket att jag gör det. Vid rödljus är jag oftast snabbast i starten. Om jag ser att en person är på väg till samma destination som jag, ja då försöker jag se till att just jag kommer först.
Jag har hittills alltid trott att jag var ensam i denna ”tävling” mot alla andra. Men igår visade det sig tydligt att jag har jag medtävlare där ute!!
Det är 15 minuters intensivt trampande i uppförsbacke till min skola varje dag med tre irriterande stopp vid rödljus. Vid det sista rödljuset igår så såg jag en kille stå och vänta på cykel, jag körde förbi och tog den gröna vägen över på andra sidan men fick sedan vänta för att komma över den andra. Jag ser hur han passerar framför mig och kör vidare rakt fram, ok, han ska till en annan lokal än jag tänkte jag. Ingen tävlig den här gången. Jag kör på och kommer fram till min skola. Då ser jag till min fasa att han tagit en annan väg redan är framme och parkerar sin cykel. Det är då det händer det, han tittar upp, han ser mig komma och….ja nu blev jag chockad….han ger mig ett stolt flin. Jag inser att jag är slagen, vilken frustration! Jag hör mig själv sucka högt och morra fram en svordom, sedan går en dålig förlorare in på sin föreläsning.
No comments:
Post a Comment